En af Sommelii forne officerskamrater har berättat
oss, att denne vid Carlberg hade en farbror[1], som var
lärare där, och att han på grund däraf fick föra ett
mera fritt lif, »så att man kan föreställa sig, att han
därifrån fick de många konstiga åsigter, som sedan följde
honom genom lifvet». 1834 ingick han som fänrik
vid Elfsborgs regemente och blef 1837 löjtnant
därstädes. Till »Elfsborgs regementes jägare» var också
hans första dikt, tryckt först 1839 under pseudonymen
«Manfred» och införd i tidningen »Göthen», hvars
redaktör, C. M. Ekbohrn, egentligen var den, som
förmådde honom att inträda på den literära banan. Redan
här gifver hans poetiska skaplynne sig tillkänna:
Vi jaga, som vindar
En ilande sky,
De flämtande hindar,
Som fly för vårt bly.
Valkyrior ljunga
På molnvagnar tunga
Och mana till offer åt Oden med makt,
Till riddarebragder och människojagt.
Hans oroliga lynne och hans stora häftighet voro allmänt kända och delvis äfven fruktade, emedan hans våldsamhet understundom gjorde honom oberäknelig. Detta jämte en hersklystnad, hvilken till följd af hans ställning som subordinerande officer hufvudsakligast yttrade sig som oförmåga att kunna lyda, voro hos Beppo ett arf, som kan spåras i flera slägtled, liksom ock hans literära begåfning är ett utmärkande drag i Sommeliska slägten. Hans farfar, rektor vid Lunds skola och akademiens ordinarie bibliotekarie, häfdade åt sig en plats bland förra århundradets lärde. Han var dessutom allmänt känd för sitt maktbegär, han ville
- ↑ Denne, Sven Gustaf Sommelius, född 1764, död 1845, var under många år lektor i tyska och allmän historia vid Carlberg, sedermera bibliotekarie därstädes och titulär professor. Som lärare vann han aldrig kadetternas kärlek, ansågs retlig och knarrig — det Sommeliska slägtdraget — och kallades »grisen». (»Kadetten eller Carlberg för tretio år sedan» af E. G. Oxenstierna, Sthm 1843.)
