kula i bröstet, liksom en moder sitt barn, och förde honom på sin häst vidare, ända till dess han själf blef nedstött. Kortligen: det 6:te regementet af italienska arméen utgjorde den förskräckligaste blandning af dygder, laster och brott.»
Hvilket äkta beppo-motiv!
Ehuru det i dikten också är det individuelt beppo-sommeliska, som bryter igenom, tycker man sig dock i detta frossande i ohyggligheter, förenadt med sinlig vällust, läsa ett alster af ofvannämda tyska riktning, särskildt då man hör »dæmonen» berätta om sin mördade älskarinna:
På en brudsäng, djup som natten,
Bäddad i lagunens vatten,
Vaggad af delfinerna,
Hvilar hon, och fiskar sluka
Hungrigt bitar af de mjuka,
Men uppsvälda formerna.
Ve, du gråter ju förgäfves!
Hennes fulla barm ej häfves
Mera af vällustiga
Suckar. I den lägga stygga
Grodor sina ägg, där bygga
Ödlor, kräla maskarna!
Rundt om lederna och halsen,
Om det lif, som du i valsen
Omslöt med din smidiga
Arm, sig slingra ormar fräcka,
Och sin blodtörst sniglar släcka
Ur de blåa läpparna.
Minen stelnad är, som myste,
Slocknad blickens eld, som lyste,
Örat döft. Likt ederna,
Som hon darrande afhörde,
När du smekande förförde
Henne, löste flätorna!
