Eller är det ej, som om det vore en af dessa kända
hoffmanska spökhistorier, scenen i kyrkan vid
midnattstiden:
Jag hör fjäten af en kvinna!
Spöket af din älskarinna
Följer oss i hälarna;
Genom dimman, midnattsfloret,
Glänsa ögon bort i koret
Matta och glasaktiga.
Vidare de fasansfulla orgierna i kyrkan, skändandet af altaren och grafvar, där
— — — — glädjeflickorna
Blunda, hjärta tätt till hjärta,
Vekt omarmande de smärta
Lockiga dæmonerna,
de vilda striderna, den hänförda dyrkan af kajsaren, »han, den store underbare», och till sist den döende »dæmonens» sista ord:
Ej jag tål en knekt, som gråter;
I Gehenna ses vi åter
Bland de fallna änglarna —
Eller ock i himmelriket!
Nu, a Dio! Strunt i liket!
Glömmen mig, ej segrarna! —
alt detta visar en fullkomligt titanisk inbillningskraft, återgifven i färger, så dystert glödande, att de bränna sig in i själen:
Och norden såg dem, läste dem och ryste,
Och lade bort och glömde snart din sång,
har Bjursten sagt om denna dikt. För oss står det som en omöjlighet att kunna förgäta en dikt som denna; man läser och ryser, men man glömmer den i sanning icke.
Sida vid sida om den glänsande detaljmålningen framkommer i denna dikt den bristande kompositionsförmåga, som så ofta låter hans dikter förefalla
