trycka den allmänna folkviljan, ty i deras ögon är folket ingenting annat än en rå, tygellös, sin egen fördel ej inseende pöbelmassa» — — och Hierta skrifver i en skarp artikel d. 8 aug. 1844: »Med hvad rätt sitta adel och prester på den svenska riksdagen?» följande: »de föra ett fagert språk, men arbeta egentligen på fortplantandet af förtryck, mörker eller undantagsrättigheters vidmakthållande — — —.» Ihågkommas bör, att just på grund af oroligheterna i Europa och den ständigt omstridda representationsfrågan i Sverige, spänningen mellan det parti, som gjort sig till organ för »folkviljan», och det på det »bestående» hållande motpartiet blef alt större år för år, till dess lösningen kom 1865.
Till och med i senare tider kunde den fredlige Runeberg i sin »Döbeln vid Jutas» ej afhålla sig från att liksom Beppo och Braun gifva »prelaten» ett hugg. Man kan väl ej säga, att alla prester inom svenska kyrkan visat en prelatensisk anda, men väl att prelatismen alltid varit starkt representerad på kyrkans högsta platser, och att diktens män haft sina ögon riktade mot dessa höjder och ej mot de dalar, där mången gång en äkta evangeliskt sinnad landtprest obemärkt vandrat — dock ej så obemärkt, att icke Talis Qvalis på äldre dagar upptäckte honom, fri från alla partitvister, i den landtlige »Prosten»:
Evangelisk, som han kom
Men med lagens allvar
Och det visa nitet, som
Slår, men också salvar.
Med ett ljus, som stadigt brann,
Han oss förelyste,
Och välsignad vare han
För den tro, han hyste,
För den kärlek, som han känt,
För hans hopp till Herran,
För hvar blänkfyr, som han tändt
I det dunkla fjärran.
