Sida:Frihetens sångar-ätt i Sverige på 1840-talet.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
 56
»Frihetens sångarätt» i Sverige.


En sådan prest var icke utsatt för dessa frihetsskalders gissel, så mycket mera som de i allmänhet ej voro kristendomsfiendtliga.

Då det på Kellgrens tid varit föga modernt att på allvar göra kristendomen till föremål för poesi, så hade en mansålder därefter en hel religiös diktning sett sin blomstringstid, och Wallins, Franzéns, Geijers religiösa sånger och salmer hade gått som en lifgifvande ström öfver landet. Men - för att taga ett exempel, — en man som Geijer var kristen med »distinktion»: »kristendomen är i sitt väsen sann,» kunde han sålunda yttra, »men många dess dogmer kunna underkastas tvifvel».

1840-talets skalder äro långt ifrån salmdiktare; de kunna emellertid på sitt sätt kallas kristna, men då i likhet med Geijer med »distinktion»; mera kristna »på egen hand» för så vidt som en sådan ståndpunkt utanför den historiska kristendomen med rätta kan kallas kristlig, om än tviflen börja alt mera vakna till lif. Dock härmed huru som hälst säkert är, att det hos dem finnes toner af stark religiös klang, och t. ex. Nybom är, som vi snart skola få se, en i hög grad religiöst anlagd skald. Vidare har Ridderstad liksom den dystre Braun yarma ord och varma toner företrädesyis för bön och förbön. Och till slut - den vilde Beppo befaller dock i sin sista stund sin själ i Guds hand och ofta, midt bland krigsfantasierna och liksom i känslan af det ohållbara uti det hänsynslösa soldatideal, han uppstält för sig, suckar hans kvalda sinne ut en bön om förbarmande till Gud, som han dock tror skall »väcka honom en gång»:

Till min sista fältmanöver,
Herre, jag din nåd behöfver
Blott och trenne skoflar mull.