242
„Ni låter utan twifwel falla i förundran öfwer mitt upförande; jag är sjelf däröfwer häpen: jag döljer ej för mig, at jag brister uti en af de Hufwud-plikter, som åligga mitt Kön; jag är den första, som ser mig sjelf brottslig: men, min Herre, jag kan ej motstå en känsla, som upkommit hos mig, och emot min wilja blifwit mig öfwermägtig. Ni, som så mästerligen kunnat wäcka densamma, wet bäst, af hwad Natur hon är; månne det är wänskap? Men ack! wänskapen är mera lugn. Skona mig för en bekännelse, som jag på det begärligaste wäntar af Eder; min Lycka beror på Edert swar, och Ni skal sjelf föra det til mig. Jag tror mig ej behöfwa säga hwem jag är! jag måtte säkert för Eder hafwa utmärkt mig ibland de Fruntimmer, som söka winna Edert tycke. Jag säger ännu en gång: om min upriktighet bör lastas, så hoppas jag likwäl, at uti Eder hafwa en lindrig domare.„
Jag, ropade Selicourt, räkna Eder til last detta öfwerflöd af godhet! Ack! Gudomeliga Menneville, jag skulle gärna i betalning därföre gifwit mitt lif. Hwad nu! skulle Ni wara brottslig för det Ni ej illa uptager den starkaste, den wördnadsfullaste låga? Ni wore det känslolösaste, det hårdaste af alla Fruntimmer, om Ni ej kunde taga del uti så öma känslor. Jag skyndar mig, för at kasta mig til Edra fötter.
