226
Friherrinnan Darmilli längtade, at åter få träffa Fru Menneville; knapt hade de kommit tilsamman, innan den förra gaf anledning, at tala om Selicourt. Marquisinnan trodde sig finna uti sin Wäns uttryck något, som kom närmare ifrån hjertat, än det loford man af en kall höflighet kan gifwa; hon hade likwäl styrka, at dölja sin räddhoga; hon skyndade sig ifrån Fru Darmilli, och så snart hon kom för sig sjelf, började hon, at med sig gå igenom de åtskilliga Tanke-ämnen, som uprörde hennes Själ. Friherrinnan skulle älska Selicourt! ropade hon: Ack! jag olyckliga, kan jag twifla därpå? Wet jag icke, huru Kärleken bär sig åt? Jo, Selicourt är älskad af min Wän! - - - Kan jag gifwa detta namnet åt den, som genomborar mitt hjerta? - - Men hwad hopp kan jag hafwa? Hwart ut wil detta taga wägen? Är det mig tillåtit, at hysa några tankar, som min Dygd förkastar? Skulle jag hafwa bortglömt de Band, de heliga Band, som mig äro pålagde? Nej, lät mig ej mer tänka därpå, lät mig undfly, at mer se Riddaren! - - Men ack! står det i min förmåga, at ej tänka på honom? Hwad! är det möjligt, at jag redan är så swag, så brottslig? Nej, jag skal aldrig mera se Selicourt; ja,jag skal ändå gå längre, om Friherrinnan älskar honom, - - om hon älskar honom! - - därom är jag öfwernog förwissad. - - Hwad då? Så skal jag ej lägga något hinder för hennes böjelse; jag skal
