oförsonlighet, begärande nu Torgnys hjelp uti sitt förehafvande på tinget. Torgny teg en stund härvid; slutligen sade han: «Underligt är, att i åstunden bära så högt ärenamn, och kunnen dock ej finna råd, om någon svårighet påkommer. Hvarföre lofvade du att åtaga dig denna sak, utan att besinna, det du ej hafver magt nog att våga tala mot konung Olof? Mig tyckes då bättre att räknas bland bönder, och dock vara fri i ordom och tala, hvad man vill, änskönt konungen sjelf vore närvarande. Nu vill jag dock komma till Uppsala ting och göra dig det bistånd, all du oförskräckt må framställa för konungen, hvad dig lyster». Jarlen tackade honom för detta löfte hvarefter de utrustade sig och redo tillsammans till tinget.
TIONDE KAPITLET.
OM UPPSALA TING.
Mycket folk från hela riket var nu församladt i Uppsala. På ena sidan satt Olof Skötkonung på sin tron, och allt hans hoffolk stod omkring honom. På andra sidan sutto Ragvald jarl och Torgny lagman och framför dem jarlens hoffolk och Torgnys huskarlar. Men bakom dem och allt rundt omkring stod allmogen på högarna och fälten för att höra, hur allt tillgick. När först enligt bruket konungens ärenden voro afgjorda, reste sig Björn Stallare upp, der han satt bredvid jarlen, och började framföra Olof Haraldssons helsning, samt tala om frid och landadelning mellan båda rikena. Han talade så högt, att ej allenast konungen, utan äfven allt folket förnam hans ord. Men så snart Olof Skötkonung hörde, hvarom talet var, stod han hastigt upp, ropande, «att detta vore ett fåfängt tal, och att denna mannen skulle tiga». Björn måste då tystna och sätta sig neder igen. Då stod Ragvald jarl upp och talade om Olof Haraldssons fredsanbud och frieri till
