Men de kunde ju inte låta henne gå. Vad skulle det bli av henne? Bättre var det, att hon stannade hos dem. De voro bara fattiga gamla män, men de skulle helt visst finna någon utväg att hjälpa henne.
Då vred hon händerna och bad dem låta henne gå. Men de förmådde inte villfara hennes bön. De sågo henne så nödställd och svag, att de tänkte, att hon måste dö på landsvägen.
Gösta Berling stod ett stycke därifrån och såg ned i vattnet. Kanske skulle den unga kvinnan inte gärna se honom. Han visste det inte, men hans tankar lekte och logo i alla fall. »Nu vet ingen var denna unga kvinna befinner sig, tänkte han, »nu kunna vi föra henne med ens till Ekeby. Vi skola hålla henne dold där, vi kavaljerer, och vi skola vara goda mot henne. Vår drottning, vår härskarinna skall hon bli, men ingen annan skall veta om, att hon finns där. Vi skola vakta henne så väl, så väl. Hon skulle kanske bli lycklig bland oss, hon skulle bli omhuldad som en dotter av alla de gamla.»
Han hade aldrig vågat göra rätt klart för sig om han älskade henne. Han kunde inte äga henne utan synd, och han ville inte dra ned henne till något lågt eller uselt, det var vad han visste. Men att ha henne gömd på Ekeby och få vara god mot henne, sedan andra hade varit grymma, och låta henne njuta allt gott livet äger, ack, vilka drömmar, vilka saliga drömmar!
Men han vaknade ur dem, ty den unga gre-
