I vinkeln mellan vägarna låg snart en hög av stickor och strå: skamhögen över Brobyprästen.
Det var folkets hela hämnd. Ingen lyfte sin hand mot prästen eller sade ett ont ord till honom själv. Förtvivlade hjärtan avlastade en del av sin börda med att kasta en torr kvist på denna hög. De togo inte själva hämnd. De utmärkte bara den skyldige inför vedergällningens Gud.
»Om vi inte ha dyrkat dig rätt, se, det är den mannens fel. Var barmhärtig, Herre, och låt honom ensam lida! Vi märka honom med skam och vanära. Vi äro inte ett med honom.»
Det blev helt hastigt bruk, att envar, som gick förbi prästgården, kastade en torr kvist på skamhögen. »Må Gud och människor se det!» tänkte envar vandrare. »Också jag föraktar honom, som har dragit över oss Guds vrede.»
Den gamle girige lade snart märke till högen i vägkanten. Han lät föra bort den. Somliga sade, att han eldade sin köksspis med den. Nästa dag hade där på samma ställe samlat sig en ny hög, och så snart han lät föra bort denna, blev en ny uppkastad.
De torra kvistarna lågo där och talade: »Skam, skam över Brobyprästen!»
Det var heta, torra rötmånadsdagar. Tung av rök, mättad av brandos, låg luften över nejden, lik den tryckande förtvivlan att inandas. Tankarna blevo yra i upphettade hjärnor. Prästen i Broby hade blivit till torkans dämon. Det tycktes bön-
456
