derna, som om den gamle girige satt och vaktade himmelens källor.
Snart blev folkets mening klar för Brobyprästen. Han förstod, att det utmärkte honom som olyckans upphov. Det var i vrede över honom Gud lät jorden försmäkta. Skeppsfolket, som led nöd på det villande havet, hade kastat lott. Han var mannen, som skulle över bord. Han försökte skratta åt dem och deras kvistar, men då detta hade fortfarit en vecka, skrattade han inte mer. Å, sådan barnslighet! Vad kunna dessa torra stickor skada honom? Han förstod, att årslångt hat sökte tillfälle att ge sig luft. Vad mer! Han var inte van vid kärlek.
Av sådant blev han inte mildare. Han hade kanske önskat bättra sig, efter sedan den gamla fröken hade besökt honom. Nu kunde han inte. Han ville inte tvingas till bättring.
Men så småningom blev den där högen honom övermäktig. Han måste ständigt tänka på den, och den mening, som alla hyste, slog rot också hos honom. Det var det förfärligaste vittnesmål, detta kastande av de torra kvistarna. Han gav akt på denna hög, räknade de grenar, som hade kommit till för var dag. Tanken på den bredde ut sig och inkräktade alla andra tankar. Den högen förstörde honom.
För var dag måste han alltmer ge folket rätt. Han förföll och blev utgammal på ett par veckor. Han fick samvetskval och krämpor. Men det var, som om alltsammans skulle haka sig fast vid denna hög. Det var, som om samvetskvalen skulle ha
