tystnat och ålderns tyngd åter vikit ifrån honom, om bara högen hade upphört att växa.
Slutligen satt han där hela dagarna och vaktade. Men folket var obarmhärtigt, om nätterna blevo alltid några nya kvistar ditkastade.
En dag kom Gösta Berling resande vägen fram. Brobyprästen satt vid vägkanten, gammal och förfallen. Han satt och plockade på de torra stickorna och lade dem samman i rader och högar, lekande med dem, som om han hade blivit barn på nytt. Gösta blev bedrövad över hans elände.
»Vad gör pastorn?» säger han och hoppar raskt ur åkdonet.
Å, jag sitter här och plockar. Jag gör just ingenting.»
»Pastorn skulle gå hem och inte sitta här i vägdammet.»
»Det är nog bäst, att jag sitter här i alla fall.»
Då slår Gösta Berling sig ned bredvid honom.
»Det är inte så gott att vara präst, säger han om en stund.
»Det går väl an härnere, där det finns människor,» svarar prästen. »Det är värre däruppe.»
Gösta förstår nog vad han menar. Han känner till dessa församlingar i norra Värmland, där det stundom inte ens finns ett boställe åt prästen, de stora skogssocknarna, där finnarna bo i rökstugor, de fattiga trakterna med ett par människor på milen,
458
