sig där, alltjämt lika ung och skälmsk, som då han första gången såg henne på Karlstads torg.
»Jag finner, att du vet vem jag är,» sade hon.
»Jag känner dig, och jag har alltid känt dig,» sade den stackars mannen, »du är snillet. Men ge mig nu fri! Ta din gåva ifrån mig! Ta underverksgåvorna ifrån mig! Låt mig vara en vanlig människa! Varför förföljer du mig? Varför förföljer du mig?»
»Galning!» sade skogsfrun. »Jag har aldrig velat dig något ont. Jag gav dig en stor belöning, men jag kan också ta den ifrån dig, om den inte behagar dig. Men betänk dig väl! Du kommer att ångra dig.»
»Nej, nej» utbrast han, »ta ifrån mig underverkskrafterna!»
»Först måste du förstöra det här,» sade hon och kastade eldhjulet framför honom på golvet.
Han tvekade inte. Han svängde släggan över den glimmande eldsolen, som blott var ett styggt trolltyg, då den inte fick användas till nytta för tusenden. Gnistorna flögo kring rummet, skärvor och eldslågor dansade kring honom, och så låg även hans sista underverk i spillror.
»Ja, så tar jag min gåva ifrån dig,» sade skogsfrun.
Då hon stod i dörren för att gå och skenet från eldsvådan därute överströmmade henne, såg han efter henne för sista gången.
Skönare än någonsin förr syntes hon honom och inte mer ondskefull, endast sträng och stolt.
