Sida:Gabriel.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

39

er, men aldrig så högt som i detta oförgätliga ögonblick, då ni slog ihjäl min yngsta, min käraste vän!

Han var ju — förvirrad av mig och mina läror — han hade kunnat ställa sig i vägen för min omvändelse, han hade kunnat lyfta stenen mot eder, hans skugga hade kunnat skymma det ljus, som strålar över edra pannor och som gör eder så oemotståndliga som apostlar för den sanna mänskligheten.

Förlåt honom, han förstod inte bättre!

EN STÄMMA.

Han var ju så ung!

GABRIEL.

Jag står här och tänker över er gud. Allt är så nytt för mig och jag har svårt att finna de rätta orden för mina känslor.

Men det måste vara en stark gud, som håller er samman och för eder till seger, fattig och rik.

Och jag vill nämna eder hans namn.

Hören noga på mig: Stunden är helig, och en omvänd ser så mycket klarare i själva omvändelseögonblicket.

Det är en stark herre, som råder över eder och giver eder er tro, er styrka, er lycka.

Jag ser honom framför mig så tydligt som jag kan urskilja edra anletsdrag!

Ja, han är lik eder alla, en för en, han, den stora massans, han, folkets gud, för vilken jag nu böjer knä!