58
DEN ENSAMME.
Min fru, ni ser rent ut sagt dålig ut, ni borde unna er någon vila, gå ut i luften som i dag är så klar och stärkande.
RUTH.
Ni vet mycket väl, att jag inte kan gå från barnen nu, när båda äro dåliga — säg mig, vad tror ni om Gunnel, men säg — sanningen!
DEN ENSAMME.
Tja — det kan blott råda en mening om det fallet — er flicka måste ha riklig näring, en solig veranda, fjälluft, lungorna äro mycket klena — eljest — — —
RUTH.
Vad skall jag göra? Skall jag gå ut och tigga om mat åt mina barn, kläder åt mig — anropa mina medmänniskor om hjälp åt mina barn, som ligga för döden!
DEN ENSAMME.
Edra medmänniskor — ack, de rycka på axlarna, rusa förbi er i sina biler och krossa er under sina hjul, om ni söker att rycka upp deras dörrar — edra medmänniskor hjälpa icke i tysthet — de äro en smula fåfänga — hur vore det med en välgörenhetsfest, med ett stänk av bigotteri i rosenbuketten?
RUTH.
Jag vet inte ens, hur jag skall kunna ta emot den hjälp ni ger oss — utan er vore vi utan läkare.
