XVI.
Genom denna strid var fälttåget mot veneterna och hela havslandet bragt till avslutning. Ty liksom hela det unga manskapet och därtill alla, som fast tryckta av åren, likväl betydde något genom klokhet eller anseende, samlats till en och samma plats, så hade de ock dit samlat vartenda skepp de háde; när nu dessa förlorats, kunde de kvarlevande varken finna någon tillflyktsort eller något försvarsmedel för sina städer. Därför gåvo de sig och allt sitt i Cæsars våld. Men på dem ansåg sig Cæsar böra statuera ett tillräckligt strängt exempel, för att barbarerna i framtiden skulle noggrannare respektera sändebudens helgd. Därför lät han döda hela de äldstas råd och sälja de andra som slavar, bärande den krans, som utmärker benådade krigsfångar.
XVII.
Medan dessa tilldragelser försiggingo i veneternas land, inryckte Quintus Titurius Sabinus med de trupper, som Cæsar anförtrott honom, i unellernas område. Deras hövding var Viridovix, vilken även hade högsta ledningen över alla de stater, som avfallit, och från dessa sammandragit en här samt ett stort folkuppbåd. Till Viridovix slöto sig ock inom några få dagar aulerkerna, eburovikerna och lexobierna, sedan de först dödat sina rådsherrar, vilka ej ville vara med om krigsförklaringen, och stängt sina portar för romarna. Dessförutom hade kring honom samlats en massa rövare och andra avsigkomna personer från alla trakter av Gallien,
