vilka hoppet om plundring och lusten efter krig drog bort från jordbruket och allt regelbundet arbete.
Sabinus, som slagit läger på en i alla avseenden lämplig plats, höll sig där stilla, medan Viridovix, som förlagt sin här mittemot honom på ungefär två mils avstånd, var dag förde fram sina trupper och erbjöd batalj. Till följd härav blev slutligen Sabinus ej blott föremål för fiendernas förakt utan häcklades ock med ganska vassa ord av våra egna trupper; ett så starkt intryck av rädsla ingav han slutligen fienderna, att de vågade sig fram ända till lägervallarna. Att han handlade så berodde därpå, att han ej ansåg en legat böra upptaga strid med så stora fiendeskaror, då ej terrängen eller andra omständigheter voro avgjort gynnsamma, och detta allraminst i högste befälhavarens frånvaro.
XVIII.
Men när han låtit detta intryck av rädsla växa sig starkt, utväljer han bland de galler, vilka voro med honom som hjälptrupper, en slug och användbar man. Denne förmår han med stora skänker och löften att övergå till fienderna och inpräntar i honom vad han vill ha gjort. När alltså denne kommit till dem såsom överlöpare, framhäver han romarnas rädsla, utbreder sig om de vidrigheter Cæsar själv åsamkades av veneterna, och försäkrar, att det ej skulle dröja längre än till nästa natt, innan Sabinus oförmärkt tänkte föra hären ur lägret och begiva sig till Cæsar för att hjälpa denne. Då man hörde detta, ropade alla, att ett sådant tillfälle till seger för deras sak ej fick förspillas: man måste angripa lägret. Många skäl manade gallerna till ett
