sådant beslut: Sibinus’ under de föregående dagarna röjda tveksamhet, överlöparens säkra påståenden, bristen på proviant, varmed de endast slarvigt försett sig, det hopp de satte till venetiska kriget och så den omständigheten, att människor överhuvud gärna tro vad de önska. Allt detta gjorde, att de ej släppte Viridovix och de andra hövdingarna från rådplägningen, innan dessa gått med på, att man skulle gripa till vapen och gå till anfall mot lägret. Glada över detta medgivande, som vore därmed segern tryggad, samla de ris och bångar för att därmed fylla romarlägrets gravar och rycka an emot detta.
XIX.
Lägret låg på en kulle, som höjde sig från slätten i en nära milslång, jämn sluttning. Uppför denna springa de nu i stark fart, för att romarna skulle få möjligast ringa rådrum till att samla och väpna sig, och komma så fram andlösa. Sabinus uppmuntrar de sina och ger dem det tecken, varpå de ivrigt väntat. Genom båda portarna störta de på hans befallning plötsligt ut mot fienderna, som hindrades i striden av det de buro med sig. Resultatet blev, tack vare terrängens gynnsamhet, fiendernas ovetenhet och trötthet samt våra soldaters mod och i forna strider vunna erfarenhet, att de förra ej ens uthärdade vårt första anfall utan strax vände ryggen till. Alltjämt obekväma till kamp förföljdes de av våra soldater, vilkas krafter voro helt osparda, och dödades i stort antal; de återstående eftersattes av våra ryttare, tills endast några få, som lyckats skilja sig ut ur de flyende skarorna, stodo åter. Så skedde det, att på en och samma gång Sabinus fick budskapet om sjö-
