striden och Cæsar budskapet om Sabinus’ seger; därefter gåvo sig alla folken ofördröjligen åt Titurius. Ty liksom gallernas sinne är hurtigt och raskt till beslut, så är å andra sidan deras själ vek och föga motståndskraftig mot olyckor och prövningar.
XX.
Ungefär vid samma tid hade Publius Crassus ryckt in i Akvitanien; som redan ovan sagts kan denna del av Gallien både till ytinnehåll och folkmängd anses utgöra en tredjedel av landet. Då han hade klart för sig, att han skulle föra krig i de trakter, där några år tidigare legaten Lucius Valerius Præconinus fått sin här slagen och själv dödats, och därifrån prokonsuln Lucius Mallius måst fly med förlust av sin tross, stod det också klart för honom att han måste förbereda sig med mer än vanlig omsorg. Därför drog han först försorg om proviant, skaffade sig sedan hjälptrupper och rytteri, samt drog dessutom till sig medelst personlig inkallelse en mängd tappra krigare från Tolosa, Carcaso och Narbo, vilka samhällen bilda provinsen Galliens gränsmarker mot dessa trakter. Därpå förde han sin krigshär in i sotiaternas område. När hans ankomst där vart känd riktade sotiaterna, som sammandragit betydande truppmassor och ett starkt rytteri, vilket var deras främsta vapenslag, ett angrepp mot de våra under marschen och inläto sig till en början blott i rytteristrid, först senare, när deras rytteri besegrats och förföljdes av de våra, visade sig plötsligt deras fotfolk, vilket legat i bakhåll i en undangömd dal. Detta kastade sig över våra spridda skaror, och så uppblossade striden ånyo.
