Hoppa till innehållet

Sida:Galliska kriget 1927.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

FJÄRDE BOKEN.

I.

Under den påföljande vintern — det var detta år som Gnæus Pompeius och Marcus Crassus voro konsuler — överskredo usipeterna, ett germanskt folk, liksom även tenktererna, i mycket stora skaror floden Rhenus ej långt från det hav, vari Rhenus utfaller. Det som tvang dem övergå floden var, att de under flera år oroats av sueberna, vilka hårt ansatte dem med krig och hindrade dem odla sina åkrar.

Sueberna utgöra den ojämförligt största och mest krigiska av alla germanska stammar. De uppges hava hundra härader, av vilka vart och ett utsänder tusen väpnade män på det krigståg, som de varje år företaga. De övriga, som stannat hemma, skaffa föda åt sig och dessa; nästa år åter stå dessa i sin tur under vapen, men de förstnämnda stanna hemma. Så försumma de varken åkerbruket eller krigets konst och vana. Men hos dem tillhör ingen jord enskilda eller är undantagen från allmänt bruk, och icke få de kvarstanna längre än ett år på en och samma plats för att odla jorden. De leva icke heller i någon större utsträckning av säd utan mestadels av mjölk och nötkött, varjämte de gärna gå på jakt. Detta levnadssätt jämte arten av deras föda, den dagliga kroppsövningen och den frihet, vari de leva — ty då de icke ens som barn fått vänja sig vid lyd-