gränser; ty därigenom har den ju bevisat, att ett stort antal folk ej mäkta motstå dess makt. Också uppges det, att på ett håll ligger landet öde nära sexhundra romerska milier från sueberna räknat. På ett annat håll ha de till grannar ubierna, vilkas stat en gång var stor och blomstrande, mätt med germansk måttstock. Dessa äro något mer kultiverade än andra folk av samma ras, eftersom de bo längs Rhenus och därför ofta få besök av köpmän, varjämte de också påverkats av de närboende gallernas seder. Dem ha sueberna ej kunnat utdriva ur deras land, ehuru de försökt det i många, tätt på varandra följande krig; därtill har ubiernas stat varit för stor och mäktig, men till skattskyldiga ha de gjort dem samt betydligt försvagat deras kraft och stolthet.
IV.
I samma läge voro usipeterna och tenktererna, om vilka vi ovan talat. Dessa hade i flera år motstått suebernas våldsamma anlopp men till sist dock fördrivits från sina marker och efter att under tre år irrat kring litet varstädes i Germanien kommit till trakten vid Rhenus. Där bodde menapierna, vilka på flodens båda stränder hade åkerfält, hus och byar; förskräckta av den stora människomassa, som närmade sig, utrymde de emellertid sina boningar på flodens bortre sida och utsatte på den hitre sidan bevakningsstyrkor, som skulle hindra germanerna från att komma över. Dessa försökte alla möjliga utvägar, men då de varken kunde bana sig väg med våld till följd av bristen på fartyg eller smyga sig över i hemlighet till följd av menapiernas vaktposter, låtsades de draga sig tillbaka till sina gamla områden
