VI.
Då Cæsar med hänsyn till denna deras sinnesart fruktade, att kriget skulle taga en farligare vändning, reste han till hären tidigare, än han dittills plägat. När han framkommit dit, fann han att just det, som han befarat verkligen inträffat: åtskilliga folk hade sänt underhandlare till germanerna och bett dem draga bort från trakterna vid Rhenus, i vilket fall de skulle ställa allt vad de begärde till deras förfogande. Lockade av dessa förespeglingar strövade germanerna längre in i landet och hade redan kommit fram till eburonernas och kondrusernas område, vilka sistnämnda äro lydnadspliktiga under trevererna. Cæsar, som kallat till sig Galliens främsta män, ansåg klokast att ej låtsa om, vad han visste, utan lugnade och styrkte deras sinnen, samt befallde dem uppsätta rytteri, varpå han kungjorde sitt beslut att draga i fält mot germanerna.
VII.
Sedan proviant anskaffats och en utvald rytteritrupp medtagits, anträdde han marschen mot de nejder, där han hört att germanerna vistades. Då han endast var på några få dagsmarschers avstånd ifrån dem, möttes han av underhandlare, vilka höllo ett tal av följande innehåll: Germanerna hade ej börjat krig mot romerska folket men tänkte å andra sidan på intet sätt undandraga sig strid, om de retades därtill, ty sådan var germanernas fäderneärvda sed, att vilka som än anfölle dem, så gjorde de motstånd och togo ej sin tillflykt
