till böner. Det ville de emellertid framhålla: de hade kommit dit mot sin vilja, själva fördrivna från sin hembygd; ville romarna vinna deras välvilja, kunde de vara dem nyttiga vänner; antingen borde man upplåta dem odlingsmarker eller tillåta att de behölle dem, vilka de redan med vapenmakt underlagt sig; de stode ej tillbaka för något folk utom sueberna, med vilka ej ens de odödliga gudarna kunde mäta sig; för övrigt funnes det på hela jorden ingen, som de ej kunde övervinna.
VIII.
Härpå svarade Cæsar så, som han ansåg situationen kräva; i slutet av sitt tal inskärpte han: På någon vänskap från hans sida kunde de omöjligen räkna, om de kvarbleve i Gallien; ej heller fann han det förnuftigt, att de, som ej kunnat värna sitt eget land, skulle få besätta andras, och för övirgt funnes ej i Gallien några lediga odlingsmarker, som utan oförrätt mot någon kunde skänkas bort, allra helst åt en så stor människomassa; men det stode dem fritt att, om de så önskade, slå sig ned i ubiernas land, från vilka just sändebud vore hos honom för att klaga över suebernas övergrepp och bedja om hans bistånd; han skulle tillsäga ubierna därom.
IX.
Underhandlarna sade sig skola framföra detta till sina landsmän och, sedan de dryftat saken med dem, återkomma till Cæsar efter två dagar; de bådo, att han under tiden ej skulle rycka närmare. Ej ens därom sade sig Cæsar kunna avgiva något löfte. Ty han hade
