sig från strid, samt att han måtte giva dem tillfälle att skicka underhandlare till ubierna; om dessas hövdingar och senat ville med dem ingå ett genom ed bekräftat fördrag, så förklarade de sig villiga att antaga de villkor Cæsar uppställt; de bådo om tre dagars anstånd för att kunna få uppgörelsen klar. Bakom allt detta trodde sig Cæsar nu som förut skönja beräkningen att under de där tre dagarna deras bortsända rytteri skulle hinna återvända. Emellertid sade han dem, att han den dagen endast ämnade framrycka fyra milier för att skaffa trupperna vatten; dit borde de följande dag komma så talrikt som möjligt, så skulle han taga kännedom om deras krav. Under tiden sände han bud till de anförare, som dragit i förväg med hela rytteriet, att de ej borde reta fienderna till strid och, om de själva utmanades, blott avvärja anfallen, tills han själv kommit närmare med huvudhären.
XII.
Men så snart fienderna fingo syn på våra ryttare, vilka voro femtusen man starka, medan de själva ej hade mer än åttahundra ryttare, då ju de, som sänts ut för att proviantera på andra sidan Mosa, ännu ej återvänt, kastade de sig med största snabbhet över de våra. Dessa, som icke befarat några fientligheter, eftersom germanernas underhandlare strax förut återvänt från Cæsar och utbett sig stillestånd för just den innevarande dagen, bragtes i förvirring. När de åter hunnit ordna sig till motvärn, hoppade fienderna enligt sitt invanda krigssätt ur sadeln, genomborrade de våras hästar nedifrån och nedlade sålunda många ryttare. De
