övriga togo till flykten, och så förfärade voro de, att de ej vågade stanna, förrän de kommit inom synhåll för huvudhären. I denna strid dödades av våra ryttare sjuttiofyra, och bland dessa den mycket tappra krigaren Piso från Akvitanien, en man av hög börd, vilkens farfar innehaft kungavärdigheten bland sitt folk och av vår senat erhållit hederstiteln vän. Han hade velat hjälpa sin broder, som kringränts av fienderna, och även lyckats rädda honom ur faran, men fick själv sin häst sårad och störtade till marken, där han tappert värjde sig så länge han mäktade; när han omringad och höljd av sår stupat, kom brodern, vilken redan dragit sig ur striden men från fjärran varseblivit, vad som skedde, i fyrsprång framstörtande mot fienderna och blev även han dödad.
XIII.
Efter denna strid fann Cæsar intet skäl föreligga att vidare lyssna till underhandlarna eller ingå avtal med sådana, som, medan de svekfullt och försåtligt begärde fred, börjat krig utan minsta anledning; och att vänta, tills fiendens styrka ökats och dess rytteri återkommit, ansåg han vara höjden av dumhet, allra helst som han kände gallernas vankelmod och därför insåg, hur starkt fienderna imponerat på dem redan genom denna enda seger; han fann sig därför ej böra giva dem rådrum att hopspinna några planer. Just som han blivit överens med sig själv om allt detta samt meddelat legaterna och kvestorn sitt beslut, att striden ej fick uppskjutas en enda dag mer än nödigt, inträffade en högst läglig händelse, nämligen att på morgonen dagen efter
