sedan han utforskat hela trakten, i den mån detta varit möjligt för en man, som icke vågade lämna skeppet och träda i beröring med barbarerna, samt omtalade för Cæsar allt vad han kunnat skönja.
XXII.
Under det Cæsar ännu var kvar i morinernas land sysselsatt med att utrusta flottan, kommo från en stor del av detta folk sändemän till honom, vilka framburo ursäkter för det oråd de föregående år tagit sig före, då de, barbarer som de voro och okunniga om våra plägseder, givit sig i krig med romerska folket; de lovade nu att göra allt, vad han ville befalla. Detta erbjudande fann Cæsar komma särdeles lägligt, då han varken ville lämna en fiende bakom sin rygg eller ansåg det möjligt att föra ett krig mot dem vid en så framskriden årstid, eller tyckte sig böra tillsidosätta företaget mot Britannien för att syssla med så oviktiga angelägenheter; han ålade dem emellertid att lämna en manstark gisslan. Då han erhållit denna, upptog han dem i sitt hägn.
När han så fått ihop en transportflotta på omkring åttio skepp, vilket han ansåg räcka till att överföra två legioner, ställde han de krigsskepp han därutöver hade till kvestorns, legaternas och prefekternas förfogande. Härtill kom så aderton transportskepp, som lågo vid pass åtta mil från hans vistelseort, av motvind hindrade från att inlöpa i samma hamn som de andra; dem överlät han åt rytteriet. Den återstående hären sände han under befäl av legaterna Quintus Titurius Sabinus och Lucius Aurunculeius Cotta mot menapierna och de mori-
