ner, som ej skickat underhandlare till honom; till att bevaka hamnen satte han legaten Publius Sulpicius Rufus jämte en truppstyrka, som han för detta ändamål fann tillräcklig.
XXIII.
Sedan han träffat dessa anstalter, tog han tillfället i akt, så snart vinden blev gynnsam för sjöfärden, och lättade ankar ungefär vid tredje nattväkten; sina ryttare gav han order att begiva sig till den längre bort liggande hamnen samt där gå ombord och segla efter honom. Då emellertid dessa icke blevo så fort färdiga, ankom han utan dem ungefär vid fjärde timmen på dagen med de främsta skeppen till Britannien, där han fann väpnade fiendeskaror uppställda på kustens alla klippor. Ty denna plats naturbeskaffenhet var sådan, att havet så omslöts av trånga berg, att man däruppifrån kunde nå stranden med ett spjutkast. Denna plats fann han alls icke lämpa sig för landstigning och låg därför stilla under ankar till nionde väkten i avvaktan på de övriga skeppens ditkomst. Under tiden sammankallade han legaterna och krigstribunerna, utvecklade för dem, både vad han erfarit av Volusenus och vad han ville ha gjort, samt manade dem att ihågkomma krigets krav enkannerligen sjökrigets, vars huvudkännetecken äro snabbhet och oavlåtlig rörlighet, samt följaktligen utföra alla order på given vink och i rätta ögonblicket. Sedan han avskedat dessa och såväl vind som ström på en och samma gång blivit gynnsamma, gav han tecken att lyfta ankar och seglade till en plats med jämn och öppen strand ungefär sju mil från den förstnämnda; där han lät skeppen stanna.
