XXIV.
Men barbarerna, som märkt romarnas avsikt, hade sänt rytteriet och vagnskämparna — ett vapenslag som de i stor utsträckning använda — i förväg och tågat efter med sin övriga styrka samt hindrade nu de våra att landstiga. Vår ställning var ytterst svår därutinnan, att skeppen till följd av sin storlek måste stanna ute på djupt vatten, så att soldaterna hade att i ett och samma ögonblick hoppa ner från skeppen, fatta fotfäste i bränningarna samt strida med fienden, och detta på en obekant terräng, med händerna fulla samt besvärade av sin tunga vapenrustning, medan fienderna, som hade alla lemmar fria och kämpade i en välbekant terräng på mark eller på grunt vatten, djärvt slungade sina spjut och framdrevo sina väldresserade hästar mot de våra. Förskräckta av allt detta och fullständigt ovana vid ett dylikt stridssätt, visade de våra ej samma kamplust och iver som av gammalt varit dem egen vid fotstrider.
XXV.
Då Cæsar märkte detta, gav han order, att krigsfartygen, vilka företrädde en för barbarerna mera okänd skeppstyp, och vilka genom sin rörlighet voro lättare att manövrera, skulle småningom föras bort ifrån lastfartygen och med hjälp av årorna placeras vid fiendens obetäckta flank, så att man därifrån kunde med slungstenar, pilar och skott från kastmaskiner driva fienderna tillbaka och tvinga dem att vika; denna åtgärd blev till
