Hoppa till innehållet

Sida:Galliska kriget 1927.djvu/131

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
121
GALLISKA KRIGET — FJÄRDE BOKEN

stor hjälp för de våra. Ty överraskade såväl av skeppens form och användningen av åror som av de för dem obekanta kastmaskinerna hejdade sig barbarerna och drogo sig något litet tillbaka. Och när då våra soldater ännu tvekade, mest på grund av havets djuplek, framträdde bäraren av tionde legionens örn och ropade, i det han tog gudarna till vittne, att det, vartill han manade, skulle sluta lyckligt för legionen: — Störten er i vattnet, soldater, om ni ej vilja förråda legionsörnen åt fienderna; jag tänker i vart fall fullgöra min plikt mot staten och fältherren. När han med ljudlig röst yttrat dessa ord, hoppade han ner från skeppet och började bära örnen mot fienderna. Men då ropade soldaterna till varandra, att en dylik smälek fick ej tålas, och hoppade mangrant ned från skeppet. Då man på de närliggande skeppen såg vad de gjorde följde man även där exemplet och gick fienden inpå livet.

XXVI.

Tappert stred man å båda sidor. Men de våra, vilka varken kunde hålla jämna led eller få säkert fotfäste eller följa de rätta fälttecknen utan, alltsom de hoppat ned från de olika fartygen, flockat sig om det fälttecken, vilket råkade vara närmast, voro i mycket betänklig oordning; fienderna däremot, som kände alla grunden, kunde, så snart de från stranden sett några män hoppa ned från ett skepp på något avstånd från de andra, störta fram mot dem med hästarna i fyrsprång, och, innan de voro försvarsberedda, omringa dem med stor övermakt; andra överhöljde med kastspjut hela vår styrka på dess obetäckta flygel. När nu Cæsar såg