detta, lät han manna krigsskeppens jullar och likaså spejarfartygen med soldater och sände dessa till hjälp åt de trupper, som han märkte vara hårt ansatta. Och så fort de våra kommit upp på torr mark, gingo de, enigt följande varandra, till anfall mot fienderna och drevo dem på flykten; förfölja dem något längre stycke kunde de icke, emedan ryttarnas fartyg ej kunnat hålla kursen och nå fram till ön. Endast i denna punkt följdes Cæsar ej av sin vanliga lycka.
XXVII.
Så snart fiendens slagna skaror hunnit hämta sig från flykten, sände de genast fredsunderhandlare till Cæsar och lovade att lämna gisslan samt lyda allt vad han befallde. Med dessa underhandlare följde atrebaten Commius, vilken, som ovan nämnts, av Cæsar skickats i förväg till Britannien. Då denne efter sin landstigning såsom fullmäktigt sändebud för dem framlade Cæsars krav, hade de lagt hand på honom och kastat honom i fängelse; nu efter striden frigåvo de honom. Ivriga att få fred kastade de skulden för detta brott på folkets oupplysta massa och bådo honom förlåta det, då det skett utav oförstånd. Cæsar förlät dem också deras oförstånd, sedan han förehållit dem, hur de först oombedda skickat fredsunderhandlare till fastlandet och bett honom om fred men sedan utan orsak börjat krig; gisslan befallde han dem lämna. En del därav överlämnade de också genast, men en del sade de sig tvungna att hämta från mer avlägsna orter, varför den först kunde överlämnas om några dagar. Emellertid befallde de sitt folk att återvända till sina gårdar, medan höv-
