dingarna började från alla håll samlas hos Cæsar för att rekommendera sig och sina folk till det bästa.
XXVIII.
Sedan freden på detta sätt redan blivit bekräftad avseglade på fjärde dagen efter Cæsars ankomst till Britannien de ovan omtalade aderton skeppen, vilka tagit rytteriet ombord, för laber vind ut ur den högre upp belägna hamnen. Men när de närmade sig Britannien och redan kunde ses från lägret, uppstod plötsligt en så våldsam storm, att intet av dem kunde hålla kursen utan en del kastades tillbaka dit, varifrån de utseglat, en del åter drevos under yttersta fara bort emot den nedre delen av ön, vilken ligger längre åt väster till; där de kastade ankar, men då de likafullt togo in mer och mer vatten tack vare vågsvallet, nödgades de i början av natten giva sig ut på öppna havet för att söka uppnå fastlandet.
XXIX.
Samma natt råkade vara fullmåne, och det dygn, då detta inträffar, plägar vara åtföljt av de våldsammaste bränningar i oceanen, något som var obekant för de våra. Så blevo på en och samma gång de krigsskepp, i vilka Cæsar låtit överföra krigshären, och som nu dragits upp på det torra, fyllda av vågsvallet, och de lastskepp, som förankrats längre ut, svårt skadade av stormen, utan att vi hade minsta möjlighet att taga hand om eller hjälpa dem. Många skepp slogos sönder, och de övriga voro berövade tåg, ankare och övrigt
