Så snart Cæsar fått underrättelse härom, sände han från lägret hela rytteriet till de sinas hjälp. Våra soldater hade under tiden i mer än fyra timmars strid på tappraste sätt motstått fiendernas anstorm och dödat många av dem, medan av dem själva blott några få sårats. När nu dessutom fienderna fingo syn på vårt rytteri kastade de bort sina vapen och vände ryggen till, varvid ett stort antal av dem nedhöggos.
XXXVIII.
Följande dag sände Cæsar legaten Titus Labienus med de legioner, som återkommit från Britannien, mot de upproriska morinerna. Då dessa ej liksom föregående år kunde söka skydd bakom träsken, vilka nu voro uttorkade, utan saknade varje tillflyktsort, måste de nästan alla giva sig åt Labienus. Legaterna Publius Titurius och Lucius Cotta däremot, vilka ledde de mot menapierna sända legionerna, måste, sedan de härjat hela deras land, avmejat säden och nedbränt gårdarna, återvända till Cæsar, eftersom menapierna mangrant hade undstuckit sig i de tätaste skogarna. Cæsar lät alla legionerna gå i gemensamt vinterläger i belgernas land. Dit sände från hela Britannien endast två folk gisslan, de övriga sveko.
Genom brev från Cæsar underrättad om allt vad han utfört, påbjöd senaten en tjugu dagars tacksägelsefest.
