V.
Sedan dessa angelägenheter ordnats drog Cæsar med sina legioner till Itiska hamnen. Där erfor han, att sextio skepp, som byggts i meldernas land, hejdats på sin färd av en storm och ej kunnat hålla kursen utan nödgats återvända till den plats, varifrån de avseglat. De övriga fann han färdiga till avsegling och försedda med fullständig utrustning. Dit hade ock från hela Gallien samlats ett fyratusen man starkt rytteri och de förnämsta männen inom alla folk. Av dessa tänkte han endast låta några få, på vilkas trohet han visste sig kunna lita, stanna i Gallien, men taga de övriga med sig såsom en slags gisslan, ty han befarade, att medan han själv var borta, Gallien skulle råka i jäsning.
VI.
Bland de galliska hövdingarna befann sig även æduern Dumnorix, vilken vi redan förut haft anledning omtala. Denne ville han absolut och framför andra taga med sig, då han kände honom som en man lysten efter omvälvningar och lysten efter makt, ytterst oförvägen och ytterst uppburen av gallerna. Härtill kom ytterligare, att Dumnorix i æduernas rådsförsamling sagt sig ha fått löfte av Cæsar om kungavärdigheten i deras stat. Detta yttrande hade æduerna tagit mycket illa upp, men dock ej vågat skicka sändebud till Cæsar för att vare sig själva avböja eller bedja honom avstyra saken. Cæsar hade emellertid fått veta vad som skett genom sina gästvänner. Dumnorix sökte nu till en början
