genom enträgna böner utverka, att han finge kvarstanna i Gallien, därvid förebärande, dels att han såsom föga sjövan fruktade överfarten, dels att han återhölles av religiösa skäl. Då han emellertid fann sina böner mötta av ett obevekligt nej, miste han totalt hoppet att kunna utverka Cæsars tillåtelse och började i stället påverka de galliska hövdingarna; han tog dem var för sig i enrum och uppmanade dem att stanna på fastlandet: det var, sade han, sannerligen ingen tillfällighet att Gallien på detta sätt bleve berövat all sin adel; Cæsar hade nämligen beslutit, att då han ej vågade döda dem på hemlandets jord, i stället överföra dem till Britannien för att dräpa dem. Han gav själv de andra sitt ord på och bad dem i sin tur edligt lova, att de enigt och i samråd skulle utföra allt, som de funno Galliens fördel kräva. Om allt detta inberättade flera personer för Cæsar.
VII.
På grund av dessa upplysningar och med hänsyn till den stora betydelse han tillmätte det æduiska folket, föresatte sig Cæsar att med vad medel som helst tvinga och skrämma Dumnorix under sin vilja; då denne uppenbart gick allt längre i vanvett, måste han hindras från att skada honom själv och staten. Kvarhållen i hamnen vid pass tjugufem dagar, emedan sjöfarten hindrades av nordvästvinden, vilken under alla årstider är den förhärskande vinden i dessa trakter, drog han alltså försorg om, att Dumnorix icke lockades till olydnad, men lät icke desto mindre utspeja alla dennes planer. Äntligen får han tjänlig vind; soldater och ryttare få order att gå ombord på fartygen.