XLI.
Då tillkännagåvo de nerviska ädlingar och furstar, som förut haft personlig beröring med Cicero och anledning räkna sig till hans vänner, att de önskade ett samtal med honom. När detta beviljades dem, förtalde de samma historia, som Ambiorix framlagt för Titurius: hela Gallien stod under vapen; germanerna hade övergått Rhenus; både Cæsars eget och de övriga vinterlägren voro belägrade. De berättade ytterligare om Sabinus’ död och hänvisade till Ambiorix som bevis, att de talade sanning. Romarna misstogo sig, försäkrade de, om de hoppades någon hjälp av sina kamrater, ty dessa hade all anledning till ängslan över sitt eget läge; själva ville de emellertid Cicero och romerska folket intet annat än gott, frånsett blott, att de ej ville hava vinterlägret förlagt till sina trakter och ännu mindre, att det bruket skulle innästla sig; det stode romarna fritt att utan förfång lämna lägret och i allsköns lugn draga bort varthän de ville. Cicero genmälde härtill kort och gott: det var ej romerska folkets vana att låta någon väpnad fiende föreskriva sig villkor; men om de nedlade vapnen, kunde de räkna på hans förord, ifall de ville öppna underhandlingar med Cæsar; han hoppades, att de tack vare dennes rättvisa skulle kunna utverka vad de önskade.
XLII.
Därvidlag hade alltså nervierna gäckats i sitt hopp; de företogo sig då att omgiva lägret med en tio fots vall och en femton fots grav. Detta hade de lärt sig under
