Hoppa till innehållet

Sida:Galliska kriget 1927.djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
162
GAIUS JULIUS CÆSAR

föregående år genom att iakttaga vårt tillvägagångssätt och fingo även handledning av några fångar, som de tagit från romerska hären; men då de saknade de järnverktyg, som man brukar nyttja vid sådant arbete, fick man se dem lösskära torvor med svärden samt i händer och kappor upphämta jorden. Men av arbetets gång kunde man sluta sig till, hur talrika de voro; ty på mindre än tre timmar fingo de färdigt ett fästningsverk om femtontusen fots[1] omkrets; under de följande dagarna övergingo de till, att efter nödiga förberedelser, bygga torn av samma höjd som vår vall samt göra murhakar och stormtak; även härvidlag voro fångarna deras läromästare.

XLIII.

På belägringens sjunde dag, då en stark storm rasade, började de slunga brandbollar av smält lera och spjut med glödgade spetsar mot lägerhyddorna, vilka på galliskt vis voro försedda med stråtak. Dessa fattade hastigt eld, och tack vare den våldsamma vinden spred sig denna över hela lägret. Då började fienderna under ett härskri så väldigt, som vore segern redan tryggad och vunnen, framföra tornen och stormtaken samt på stormstegar klättra uppför vallen. Men så stor var soldaternas tapperhet och sinnesnärvaro, att de, fastän eldhettan slog emot dem överallt, fastän de överhöljdes av spjut i massor och fastän de visste, att hela deras tross och allt vad de ägde stod i ljusan låga var det ingen som steg ned av vallen för att lämna stridslinjen, ja det var knappast ens någon som såg sig tillbaka, utan alla

  1. De bästa handskrifterna ha femton (romerska) mil, några tio. Men dessa höga siffror kunna knappt vara riktiga.