slogos även nu med det vildaste mod. Denna dag var den ojämförligt farligaste för de våra; men trots allt ändades den så, att ett utomordentligt stort antal fiender blevo sårade eller dödade, detta därför att de packat ihop sig alldeles under vallen, och de bakre leden ej tilläto de främre att draga sig tillbaka. När de, sedan elden saktat sig något, sköto fram ett torn ända tills det snuddade vid vallen, drogo sig tredje kohortens centurioner tillbaka från de poster de intagit och läto även sina män samfällt vika undan, varpå de med ord och tecken började inbjuda fienden att stiga på, om de behagade; men ingen vågade försöket. Då överhöljde de dem från alla håll med stenar, drevo ned dem och satte tornet i brand.
XLIV.
Det fanns i denna legion två synnerligt tappra centurioner, som ej hade långt kvar till högsta rangklassen, Titus Pullo och Lucius Vorenus. Dessa tvistade ständigt sinsemellan om vem som var förmer än den andre och tävlade år efter år med stort inbördes groll om rang och värdigheter. Då man nu stred som värst vid förskansningarna, ropade Pullo: Varför tvekar du, Vorenus? Eller när vill du egentligen förtjäna lönen för ditt mod? Denna dag skall få avgöra våra tvister. Då han sagt detta, gav han sig ut på andra sidan skansverket och störtade fram mot fienderna, där dessa stodo som tätast. Ej heller Vorenus kunde då hålla sig innanför vallen, ty fruktan för vad kamraterna kunde säga drev honom att följa efter. Pullo kastade emellertid på kort håll sitt spjut mot fien-
