fem kohorterna och ett starkt rytteri mot fienden och slog läger på en mils håll ifrån denne. Mellan Labienus och fienden rann en svåröverstiglig flod med branta stränder. Den hade han icke själv för avsikt att övergå och tog för givet, att ej heller fienderna skulle göra det. För var dag kunde de allt säkrare vänta hjälptruppernas ankomst. Labienus förkunnar öppet i krigsrådet, att då germanerna rapporterades vara nära, tänkte han ej sätta sin och sin krigshärs välfärd på spel utan ämnade utrymma lägret följande dag i morgongryningen. Detta inberättas hastigt till fienden, ty bland de många galler, som tjänade i rytteriet, måste naturnödvändigt några sympatisera med den galliska saken. Under natten kallar Labienus till sig krigstribunerna och det högre underbefälet, framlägger vad han har i sinnet och ger order, att uppbrottet, för att i möjligaste mån giva fienden intryck av rädsla, skall ske med större buller och oordning, än vad romerska folkets vana brukar tillstädja. På detta sätt vann han också sitt mål, att avfärden liknade en flykt. Även därom blir fienden, tack vare lägrets närhet, redan före daggryningen underrättad av sina spejare.
VIII.
Knappt hade alltså eftertruppen hunnit ut ur lägervallarna, förrän gallerna intalat sig, att de ej borde släppa det vissa bytet ur händerna: det vore ju outhärdligt att ligga och vänta på germanerna, medan romarna voro i full panik, och ej vore det heller förenligt med deras värdighet, om de, så manstarkt samlade, ej vågade angripa en så obetydlig skara, som därtill var stadd på flykt och besvärad av trossen. Alltså övergingo de
