Hoppa till innehållet

Sida:Galliska kriget 1927.djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
196
GAIUS JULIUS CÆSAR

skogs ändpunkt, ens efter sextio dagars vandring, eller lärt känna den plats, där den tager slut. Många slags vilda djur ha funnits leva däri, vilka ej påträffats annorstädes. De av dessa, som mest skilja sig från andra djurarter och särskilt förtjäna omnämnas, äro följande:

XXVI.

Först ett nötkreatur av hjortens skapnad, vilket i pannan mittemellan öronen har ett enda framskjutande horn, högre och rakare än något av de horn vi känna; från dettas spets utgå liksom händer eller kvistar i långa förgreningar. Honan är skapad på samma sätt som hanen, och hornen ha samma storlek och form.

XXVII.

Vidare finnas där de så kallade älgarna. De äro till skapnad och hudens färgskiftningar snarast lika bockar, dock något större, varjämte hornen äro avtrubbade och benen sakna knölar och leder. De bruka ej lägga sig på marken för att få vila, och, när de av någon olyckshändelse ramlat omkull kunna de ej resa sig eller komma på benen. I stället använda de träden till viloplatser; mot dem stödja de sig och på detta sätt taga de i endast lätt lutande ställning sin vila. När då jägarna genom att följa deras spår fått reda på, var de bruka vila sig, pläga de på denna plats undergräva alla träden vid rötterna eller ock göra skåror i stammarna; dock blott så mycket, att de fortfarande synas stå upprätt. När så djuren på vanligt sätt luta sig till vila, kullstörta de genom sin tyngd de ostadiga träden och dragas själva med i fallet.