XXVIII.
En tredje djurart bilda de så kallade uroxarna. Dessa äro till storleken något underlägsna elefanterna, till skapnad, hudfärg och form likna de tjuren. Stor styrka och stor snabbhet äga de; varken människor eller djur, som de få syn på, bruka de skona. De jagas ivrigt; man fångar dem i fallgropar och dödar dem. Med detta slags strapatser härdar sig ungdomen, och med detta jaktsätt uppövar den sin skicklighet; de, som dödat största antalet djur, bliva, sedan hornen offentligt företetts såsom vittnesbörd, högeligen frejdade. Men att vänja djuren vid människors sällskap och tämja dem är omöjligt, till och med om man fångar dem som unga. Hornens storlek, utseende och form skiljer sig mycket från våra nötkreaturs horn. De samlas mycket ivrigt, beslås med silver längs randen och nyttjas vid stora festmåltider i stället för pokaler.
XXIX.
Då Cæsar av de ubiska spejarna försporde, att sueberna dragit sig undan i skogarna, beslöt han av fruktan för sädesbrist — ty som ovan nämnts idka germanerna överhuvud mycket litet åkerbruk — att ej framrycka längre. Men för att ej barbarerna skulle slippa all farhåga för hans återkomst eller alltför hastigt sända hjälp till gallerna, upprev han, sedan han återfört hären över Rhenus, endast ett ungefär tvåhundra fot långt stycke av bron närmast den ubiska stranden. Vid brons nya ända lät han bygga ett fyra våningar högt torn och förlade där till brons skydd en befästning av tolv
