åt slumpen. Främst ansåg han, att lyckans skickelse orsakat vad som skett, dels i och genom fiendernas plötsliga ankomst, dels — och det var ännu märkligare — därigenom att den hejdat barbarerna, just då de uppnått vallen och portarna. Allra underbarast av alla dessa händelser syntes honom ändå, att germanerna, som överskridit Rhenus i syfte att förhärja Ambiorix’ område, kommit att vända sig mot romarnas läger och därigenom gjorde Ambiorix den största tjänst han kunde önska sig.
XLIII.
Cæsar drog nu åter ut för att ansätta fienderna och lät de väldiga skaror han fått samlade från de kringliggande folken sprida sig i alla riktningar. Alla byar och alla enstaka gårdar, som man påträffade, sattes i brand, boskapen nedgjordes och byte samlades från alla håll. Skörden förintades alldeles, dels till följd av den stora mängd människor och dragdjur, som deltogo i härjartåget, dels genom de med årstiden följande regnflödena som slogo den till marken; så att om även några eburoner för tillfället lyckats undsticka sig, måste de uppenbarligen efter härens bortmarsch omkomma av brist på alla förnödenheter. Ofta kom det också därhän — helt naturligt då en sådan mängd ryttare utspritts över hela landet — att fångar, som togos, sågo sig om efter Ambiorix, vilken de nyss förut sett stadd på flykt, ja, de påstodo att han ännu vore inom synhåll. Detta väckte hopp om att kunna upphinna honom, och inför utsikten att vinna Cæsars synnerliga gunst underkastade man sig oerhörda mödor och fann sig tack vare nästan övermänskliga ansträngningar gång på gång stå blott
