ut om deras hemliga rådslag, först och främst draga försorg, nämligen att Cæsar avstängdes från hären. Detta vore också lätt, ty varken skulle legionerna våga att i fältherrens frånvaro lämna vinterlägret eller skulle fältherren kunna utan skyddsvakt nå fram till legionerna. Och hur som helst, det vore dock till sist bättre att stupa med vapen i hand än att ej återförvärva sin gamla krigsära och den frihet, som de ärvt från fäderna.
II.
Sedan överläggningen om dessa ting en tid pågått, förklarade karnuterna, att de ej ryggade tillbaka för någon fara, när det allmänna bästa så krävde, och lovade att först av alla öppna kriget. Men de bådo att man, då man i närvarande situation ej kunde medelst inbördes gisslan garantera att företaget hölls hemligt, måtte med ed och löfte, inför de sammanburna krigsfanorna — på vilket sätt deras högtidligaste löfteshandlingar bruka försiggå — stadfästa, att ej sedan de för sin del börjat kriget, de andra skulle svika dem. Karnuterna fingo mottaga varma lovord, och sedan alla de närvarande avgivit eden samt tidpunkten fastställts för vad som skulle ske, upplöstes sammankomsten.
III.
Då den utsatta dagen var inne, gjorde karnuterna under befäl av Cotuatus och Conconnetodumnus, två män som intet hade att förlora, på givet tecken ett samfällt anlopp mot Genabus och ihjälslogo de romerska medborgare, som slagit sig ned där för att öppna
