han sina motståndare, vilka nyss förut bortjagat honom själv, från fäderneslandet. Hans anhängare giva honom kunganamn. Åt alla håll utskickar han sändemän; han besvär alla att icke svika. Snabbt vinner han på sin sida senonerna, parisierna, piktorerna, kadurkerna, turonerna, aulerkerna, lemovikerna, anderna och alla övriga folk, som bo vid oceanen; enhälligt uppdrages överbefälet åt honom. När han fått denna makt i sin hand, ålägger han alla dessa folk att lämna gisslan, påbjuder att ett visst antal soldater snarast möjligt skall sändas till honom och fastställer hur stort vapenförråd varje folk före en viss bestämd tid skall ha anskaffat; framför allt lägger han vikt vid rytteriet. I sin maktutövning förenar han med det största nit den största stränghet; de tvekande tvingar han till lydnad genom straffets skärpa. Ty vem helst som begått en större förseelse, låter han döda med eld och allt slags marter; i lindrigare fall låter han avskära öronen på de felande eller utriva det ena ögat och hemsänder dem därpå, för att de må bli till varnagel för sina landsmän och avskräcka de andra från att utsätta sig för ett så hårt straff.
V.
Sedan han tack vare dessa skräckmedel snabbt nog fått ihop en här, sänder han kadurken Lucterius, en man av det mest oförvägna mod, med en del av krigsfolket till rutenerna; själv drar han till biturigerna. När biturigerna sporde hans ankomst, skickade de sändemän till æduerna under vilkas skydd de stodo för att bedja om hjälp, så att de lättare skulle kunna motstå fiendernas trupper. På inrådan av de legater, som Cæsar
