kvarlämnat vid hären, sände också æduerna trupper, både fotfolk och rytteri, till biturigernas hjälp. Men när dessa kommit till floden Liger, vilken skiljer biturigernas land från æduernas, vågade de icke övergå floden, utan efter några dagars uppehåll därstädes vände de hem igen. För våra legater uppgåvo de, att de vänt om av fruktan för förräderi från biturigernas sida, ty dessa ämnade, efter vad de förnummit, passa på, när de övergingo floden, och själva anfalla dem från ena sidan, medan arvernerna kringrände dem från den andra. Om nu verkligen deras handlingssätt förestavades av den orsak som de uppgåvo för legaterna eller av förräderi, därom anser jag, då saken icke är klar, vara bäst att icke göra något bestämt uttalande. Efter deras bortmarsch förenade sig biturigerna genast med arvernerna.
VI.
När Cæsar i Italien fick budskap om dessa händelser och samtidigt fann att förhållandena i staden tack vare Gnæus Pompeius’ kraft och duglighet redan kommit i bättre gängor, reste han omedelbart till Transalpinska Gallien. Anländ dit såg han sig ställd inför en mycket svår uppgift, nämligen på vad sätt han skulle komma fram till krigshären. Ty gav han legionerna bud att tåga ned till provinsen, förstod han, att de måste upptaga batalj under marschen, utan att han var med; om han däremot själv skyndade till krigshären, vore han, det märkte han nog, den här gången icke trygg mot fara ens hos dem, vilka ännu syntes hålla sig lugna.
