VII.
Emellertid hade kadurken Lucterius, som sänts till rutenerna, vunnit detta folk för arvernerna. Därifrån drager han vidare till nitiobrogerna och gabalerna, tager gisslan av båda dessa folk och sedan han så fått ihop en stor krigsstyrka, bryter han upp för att infalla i provinsen åt Narbo till. När Cæsar fick underrättelse härom, ansåg han sig böra tillbakasätta allt annat för att fara till Narbo. Dit anländ, sätter han mod i de räddhågade, förlägger skyddstrupper hos de i provinsen boende rutenerna, hos de arekomiska volkerna, hos tolosaterna och runt Narbo, allt trakter, som ligga på gränsen till fiendelandet, samt befaller en del av trupperna i provinsen och de förstärkningar han fört med sig från Italien att samlas i helviernas land, vilket ligger alldeles intill arvernernas.
VIII.
Då Lucterius enbart genom dessa mått och steg blivit motad och hans angrepp hejdat, emedan han ansåg det farligt att rycka fram förbi skyddsavdelningarna, for Cæsar till helvierna. Ehuru berget Cevenna, som skiljer arvernerna från helvierna, vid denna tid, den kallaste på hela året var höljt av djup snö, som stängde all samfärdsel, lyckades det för soldaterna, som med stor svett och möda kastade undan den sex fot djupa snön, att få till stånd en farbar väg däröver, så att han kunde tränga fram till arvernernas land. Han överföll dessa fullständigt oväntat, emedan de trott Cevenna skydda
