XVII.
Cæsar, som slagit läger på den sida av staden, där mellan floden och träsken en, som ovan sagts, helt smal infartsväg förefanns, började uppkasta en belägringsvall, framföra stormtak och uppbygga två torn; ty en fullständig inneslutning förbjöds av traktens natur. Sädestillförseln manade han oavlåtligt bojerna och æduerna att draga försorg om; men av dessa voro de senare till ringa nytta, då de ej utvecklade minsta iver, de förra åter, som hade föga att komma med, då deras samhälle var fattigt och obetydligt hade snabbt gjort slut på det de ägde. Det var alltså stora svårigheter som sädesanskaffningen beredde hären tack vare bojernas fattigdom, æduernas bristande nit och gårdarnas uppbrännande, ja, det gick därhän, att soldaterna under flera dagar ej fingo någon säd utan måste stilla den värsta hungern på kött av boskap, som hämtats från långt avlägsna byar; men ändå höjdes ej från deras led ett enda ord, vilket var ovärdigt romerska folkets höghet och de segrar de förut vunnit. Tvärtom, när Cæsar under belägringsarbetet vände sig till den ena legionen efter den andra och sade sig vilja upphäva belägringen, om de hade alltför svårt att fördraga bristen, bådo de honom med en mun att icke göra detta; under flera år hade de nu tjänat under honom med så mycken heder, att de ej ville fördraga någon skymf eller någonsin uppgiva ett halvgjort företag; och det måste de väl känna som en skymf, om de finge avbryta den började belägringen; det vore bättre att lida alla slags vedermödor än att ej hämnas de romerska medborgares
