romarna försökte komma över nämnda träsk så skulle de anfalla dem uppifrån, medan de sutte fast i gyttjan så att den som blott fäste sig vid hur nära härarna stodo varandra, måste tro gallerna beredda att upptaga striden under hart när lika villkor, men den, som fått syn på ställningens ojämnhet, förstod att deras stolta hållning blott var tomt skryt. Soldaterna voro upprörda, att fienderna vågade trotsa dem öga mot öga på så kort håll, och fordrade, att Cæsar skulle giva tecken till strid, men denne framhöll för dem, hur stora förluster och hur många tappra mäns liv en seger nödvändigt måste kosta; just därför att han såg dem vara så till sinnes, att de för hans berömmelses skull ej skydde någon som helst fara, måste det anses alldeles oförlåtligt, om han ej hade deras liv kärare än sin egen välgång. På detta sätt lugnande soldaterna, återför han dem samma dag till lägret och griper sig an med de ännu återstående förberedelserna till en stormning av staden.
XX.
Då Vercingetorix återvänt till huvudhären anklagades han för förräderi, emedan han flyttat lägret närmare romarna, emedan han dragit bort med hela rytteriet, emedan han lämnat så stora truppmassor utan befäl och emedan efter hans bortmarsch romarna kommit anryckande så precis lagom och så hastigt; allt detta kunde ej ha skett av en slump eller utan att det låg en plan bakom; han ville tydligen hellre äga högsta makten i Gallien med Cæsars goda minne än efter deras fria val. På den anklagelse som sålunda fram-
