ställdes mot honom svarade han: Att han flyttat lägret hade skett på grund av foderbristen och även på deras egen tillstyrkan; att han ryckt närmare romarna berodde på hans tillit till den så väl valda lägerplatsen, vilken försvarade sig själv utan befästningsverk; rytteriets tjänster kunde ej anses behövliga på denna träskiga ort men hade varit nyttiga på den plats dit de ryckt ut. Överbefälet hade han vid sin bortmarsch med avsikt icke lämnat åt någon, för att ej denne genom massans iver skulle drivas till strid; ty han såge nog, att de alla ivrigt åstundade en dylik på grund av den karaktärslöshet som gjorde dem oförmögna att längre uthärda krigets mödor. Om romarna kommit anryckande av en slump, borde man tacka lyckan; om de kommit på grund av någons angivlse, borde man tacka denne, ty de hade ju dels från sin högre belägna plats fått skönja deras ringa antal, dels lärt sig förakta deras krigarduglighet, eftersom de ej vågat inlåta sig i strid utan med skam dragit sig tillbaka till lägret. Högsta makten hade han ingen lust att mottaga av Cæsar genom förräderi, då han kunde vinna den genom segern om vilken han och alla gallerna voro vissa; för övrigt ville han återlämna befälet åt dem, om det snarare syntes dem lända honom till ära än dem själva till gagn. — För att ni må inse, fortfor han, att detta mitt tal är ärligt, hören vad de romerska soldaterna säga.
Han låter därefter framföra slavar, vilka han några dagar tidigare uppsnappat, medan de letade efter foder, och sedan pinat dem med svält och bojor. Dessa, som på förhand blivit inlärda vad de skulle säga, när de tillfrågades, förklara sig vara legionsoldater; hunger och brist hade drivit dem att i hemlighet giva sig ut
