XIII.
För att efter denna seger kunna förfölja helvetiernas återstående styrka, låter Cæsar slå en bro över Arar och överför hären på denna. Helvetierna grepos av ängslan över hans annalkande, då de ju sågo, att han på en enda dag verkställt detsamma — övergången av floden — som de med möda utfört på tjugu dagar, och avsände underhandlare till honom; ledare för denna beskickning var Divico, som anfört helvetierna i kriget mot Cassius. Han framställer sin sak sålunda för Cæsar: Om romerska folket vill sluta fred med helvetierna, skulle helvetierna begiva sig till och dädanefter förbliva i den del av landet, där Cesar önskade och bestämde att de skulle dväljas; men om han framhärdade i att förfölja dem med krig, borde han erinra sig både det bakslag, som romerska folket en gång förut lidit, och helvetiernas fäderneärvda krigarmod. Om han nu genom överrumpling lyckats slå en kanton, emedan de andra, som övergått floden, ej kunde komma den till hjälp, så borde han ej av det skälet vare sig tro för högt om sin egen krigarduglighet eller förakta dem själva. De hade nämligen lärt av fäder och förfäder att hellre bruka tapperhetens vapen än lita till list och överrumplingar. Därför borde han taga sig i akt, så att ej den plats, där de nu rastade skulle bli namnkunnig och leva i minnet till följd av en det romerska folkets olycksdag och dess krigshärs undergång.
