hade å sin sida slagit läger nära staden, placerat de olika folkens truppstyrkor runtomkring sig med lagom mellanrum sinsemellan, och besatt alla bergsryggens höjder, varifrån man hade fri utsikt, så att hans ställning tedde sig fruktansvärt stark. Han kallade varje dag i gryningen de närvarande folkens hövdingar, vilka han utsett till deltagare i sitt krigsråd, till sammanträde hos sig för att giva dessa de meddelanden eller de förhållningsorder han ville utdela och lät knappast någon dag gå förbi utan att medelst en rytteristrid, vari även bågskyttar deltogo, pröva, hur mycket mod och krigarduglighet var och en av hans män ägde. Rakt nedanför staden just vid foten av berget låg en kulle, som var förträffligt befäst och sluttade brant nedåt på alla sidor; hade de våra den i sitt våld, såg det ut som om de skulle kunna avstänga fienden både från en stor del av vattentillförseln och från fri tillgång på foder. Men platsen var besatt av dem med en visserligen ej alltför stark skyddstrupp. Likväl ryckte Cæsar ut under nattens tystnad, fördrev besättningen, innan man hunnit komma till hjälp från staden, bemäktigade sig platsen och förlade där två legioner samt lät gräva en dubbel grav om tolv fots bredd från det större lägret till det mindre, så att soldaterna kunde gå fram där till och med en och en utan fara för ett plötsligt fientligt anfall.
XXXVII.
Medan detta tilldrog sig vid Gergovia, hade æduern Convictolitavis, vilken Cæsar, som ovan nämnts, tilldömt högsta makten i staten, mutad av arvernerna inlåtit sig i stämplingar med några unga män; bland dessa
